SPRALLIS

Så här innan årskiftet är det väl dags för alla att skriva årskrönikor, eller brukar de skrivas efter årsskiftet. Spelar ingen roll, det är bara 4 dagar kvar på 2009 och så mycket värre kan det väl inte bli. Nu skriver jag min årskrönika som är väldigt öppen och utlämnande men som jag bara måste få skriva av mig.

I december 2008 trodde jag att det nya året skulle bli ett händelserikt och framförallt ett år som skulle förändra mitt liv. Jag trodde det skulle bli en nystart för mig, för en rastlös småbarnsmamma med en dröm. Vad jag inte visste då men vet nu är att det blev ett händelserikt och ett år som har förändrat mitt liv, fast inte åt det positiva hållet.

Det jag visste då var att jag skulle förverkliga min dröm och starta eget, men jag visste inte att jag samma år skulle få min dröm spräckt genom att behöva stänga min butik. Under det här året har jag lärt mig enormt mycket om mig själv, jag trodde att jag var modig och stark men inser nu att jag är feg och svag. Jag vågade inte lämna mitt trygga liv med en fast anställning och satsa på min dröm, jag vågade inte säga upp mig och köra vidare. Fast å andra sidan så vet jag inte om jag hade velat det heller. Det var inte bara en fast anställning som jag skulle ha haft som insats utan även min hälsa, min tid med barnen, min privatekonomi och kanske även mitt äktenskap.

Det är inte bara mitt yrkesliv som har gått emot mig utan även mitt privatliv. Jag har upplevt svek från nära som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Personer som jag trodde jag kunde lita på har svikit mig rejält. En del saker som har hänt i år skulle man kunna tro var hämtade ur en bok. Jag har och kommer få svårt att lita på framförallt en person men även fler. Mitt inre bearbetar just nu ett känslomässig kaos som tar upp mycket av min tid och framförallt ork.

Man kan säga att 2009 har varit prövningarnas år, att jag har fått utstå så mycket att jag nu känner mig helt matt. Mitt mål för nästa år är inte att försöka få ett lyckligt 2010, utan att återigen försöka bygga upp mitt korthus som totalraserats detta år.

Nu lägger vi 2009 bakom oss, året som jag helst skulle vilja radera ut helt från mitt liv. Förhoppningsvis kommer allt som hänt detta år föra något gott med sig, eller vad är det de kloka brukar säga?? Nu blickar vi framåt och det första jag kommer jobba på är att bli en bättre och mer närvarande mamma.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!!!


Kram
Marri

Hej alla ni som hänger kvar här inne trots min frånvaro den sista tiden. Nu fick jag plötsligt sån lust att skriva av mig lite. Det är många tankar i huvudet nu men en sak vill jag gärna bara få ut i text.

Har ni någonsin tänkt tanken: Jag ska aldrig bli som min mamma/pappa (föräldrar). Jag tror att de flesta av oss har tänkt någon sådan tanke nån gång, kanske främst i tonåren då man sa att man aldrig skulle göra så när man själv fick barn. Även när man har fått barn så kommer man ihåg en del saker som ens föräldrar gjorde som man absolut inte skulle göra. Nu står man här och kommer på sig själv att man gör exakt det som ens mamma gjorde och som man ALDRIG skulle göra. Lite svammligt men ni förstår säkert vad jag menar.

Fast nu gällde detta egentligen inte vad vi småbarnsföräldrar gör utan vad våra föräldrar gör. Titt som tätt står det i tidningar på nätet att 40- och 50-talisterna prioriterar annat istället för att hjälpa till med barnbarnen. De har ett mycket rikare socialt och aktivt liv än vad deras föräldrar hade. Då är frågan, har de också tänkt tanken att de aldrig ska göra som sina föräldrar? Nämligen att prioritera bort nöjen och aktiviteter i sina liv och ägna sig åt sina barnbarn. 

Är barnbarnen något som man kan hjälpa till med då och då men inte på bekostnad av resor, nöjen, sportmatcher och dylikt. Måste de kolla i sina kalendrar så att det inte krockar med något annat om barnen behöver hjälp med främst barnbarnen men kanske även andra saker. Eller göra ett halvhjärtat försök och ställa upp fast då måste han/hon åka vid en viss tid för att hinna med någon annan sak som är aktuellt just den dagen. Har dagens mor-/farföräldrar blivit för upptagna för att ställa upp för sina barn och barnbarn?

Kommer vi småbarnsföräldrar göra tvärtom när vi blir mor-/farföräldrar och prioritera barn och barnbarn istället? Kommer vi komma ihåg att dagens mor-/farföräldrar var så upptagna med sina liv att vi kommer vilja hjälpa våra egna barn i större utsträckning? Har vi redan börjat tänka: Jag kommer aldrig göra som mina föräldrar/svärföräldrar, jag kommer vilja hjälpa mina barn och barnbarn så mycket jag bara kan.

Nu kanske ni tror att min man och jag inte får hjälp av våra föräldrar och det är inte sant för det får vi emellanåt. Det är bara det att ibland händer saker, som för vissa kanske är småsaker men för mig blir de rätt stora och då dyker lite tankar upp som jag måste ventilera. Ibland ber man om hjälp och utfallet blir inte riktigt som man hade tänkt sig. Det är jättesvårt för mig att be om hjälp och försöker alltid lösa allt själv i första hand. Ber man om hjälp vid något tillfälle och det inte blir som man hade tänkt sig, jag då kommer i alla fall inte jag fråga den/de personen/personerna förrän det blir absolut nödvändigt och knappt ens då :)

Jag har i alla fall bestämt mig, JAG SKA BLI VÄRLDENS BÄSTA MORMOR!!! Jag har ju bara tjejer så världens bästa farmor-titeln lämnar jag till någon annan. Hur ska jag då lyckas med detta? Jo jag har ju egna minnen från min barndom och det är bara att tänka tillbaka på detta och främst på min FARFAR. Han var världens bästa farfar och jag fick äran att växa upp med honom. Han ställde alltid upp för mig och jag visste att inte ens världshistoriens viktigaste fotbollsmatch skulle göra att han hellre valde att titta på den än att umgås med mig. ♥♥♥