SPRALLIS

Som ni förstår så har jag inte så mycket tid att blogga på helgerna, de bara försvinner. I lördags hade vi en tjejkväll, mina döttrar och jag. Först började vi med manikyr och pedikyr (=klippte naglarna) på bägge två, därefter stod bad på tur och efter det hoppade de i pyjamasen och vi avslutade med att lacka naglarna med glitterlack. Den här mamman fick ta sig en välförtjänt lång varm dusch medan tjejerna lekte själva en stund. Sen hade vi pyjamasparty i sängen, låg mest och busade och kittlade varandra. Om någon undrar om jag har blivit ensamstående så är det inte fallet, mannen var förkyld och ni vet väl hur det är när en man blir förkyld ;)

Det var egentligen något annat jag skulle skriva om idag och det är om skyddsänglar. Tror ni att de finns? Jag tror absolut att jag har en och hoppas innerligt att denna skyddsängel även skyddar mina döttrar. Det här tror jag är min skyddsängel:

Det är min älskade farfar. I onsdags var det 14 år sen han gick bort men den dagen är alltid lite extra jobbig för mig, jag tänker mycket på honom just de dagarna. Jag gick aldrig på dagis när jag var liten utan det var farfar och farmor som passade mig när mina föräldrar jobbade, så jag är i princip uppväxt med honom. Några av mina starkaste minnen från barndomen är min farfar alltid med i. Hans sista år i livet var rätt jobbiga då han till slut blev senil och det gick inte att kommunicera med honom. Det sista tecknet jag fick på att han kom ihåg mig var när jag en gång, ett tag innan han dog, var och besökte honom. Jag höll honom i handen och sa något, då kramade han min hand så hårt att min guldring på fingret blev alldeles sne. Det gjorde himla ont men det var det värt för den stunden med honom har etsats sig fast i mitt minne. För ett ögonblick kom han ihåg mig och den ringen har jag än idag kvar i sin sneda form.

Anledningen till att jag tror att han är min skyddsängel ska jag berätta för er här på bloggen, det är inte många som vet detta men nu delar jag med mig av mina upplevelser. Sommaren innan Bella föddes (2002) så bilade mannen (vi var bara sambo då), min bror och jag ner till Jugoslavien (Serbien). I Ungern låg mannen bak och sov, min bror satt fram och jag körde. Vi höll utkik efter en avfart som vi skulle svänga av på och både min bror och jag blev förvirrade för vägskyltarna visade åt två håll. Jag tyckte att jag höll koll framför oss men helt plötsligt ser jag en bil alldeles för nära, så jag tvärbromsar, ser mitträcket komma mot oss, lyckas bromsa bilen men har snurrat ett kvarts varv, men utan att bilen får en enda skråma eller att någon av oss skadar sig. Bilen stod nu still på motorvägen och det var bara att samla sina darriga händer och ben och köra vidare. Från stillastående till normalfart så lyckades vi komma ikapp den bilen som var framför oss, då upptäckte vi att han körde otroligt långsamt på motorvägen. Det tillsammans med några sekunders koncentration på vägskyltarna kunde ha slutat i en otrolig katastrof. 

Nu sitter jag här, nästan exakt 7 år senare och tror fortfarande att min skyddsängel skyddade oss den dagen. Att han såg till att min reaktionsförmåga var på topp, att det inte kom några bilar bakom oss som hade kunnat köra rakt in i oss när vi stod felvända och still, att han på något sätt hjälpte mig styra så att jag inte träffade mitträcket. Tack farfar för att du skyddade oss annars hade jag aldrig fått uppleva några av de lyckligaste stunderna i mitt liv, främst när mina döttrar föddes. Det enda jag är ledsen för är att du inte hann träffa dem, du hade älskat dem lika mycket som jag vet att du älskade mig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Det blev ett långt och känslosamt inlägg och för er som orkade läsa detta vill jag bara att ni ska veta att jag är övertygad om att skyddsänglar finns och om ni funderar på era liv så kanske ni också har ett ögonblick där ni blivit skyddade. 

Kram
Marri